Välkommen till världen lilla hjärtat!

Alldeles ny!

Sondmatning pågår.

Snart tre veckor!

Snart har det gått tre veckor sedan Hedvig föddes och mycket har hänt på den korta tiden. Hedvig har tagit det mesta med ro medan det blev en rätt så omvälvande start för oss. Allt började med att jag vaknade upp med ett ryck av att vattnet gick kl 01.00 natten till lördagen den 20 juli, två veckor före beräknat datum. Det kändes rätt så skönt att bebisen bestämt sig för att komma ut lite tidigare, det började bli kämpigt att vara höggravid i sommarhettan. Jag väckte C och ringde förlossningen. Hon föreslog att vi skulle komma in på morgonen för att kolla upp allt - om nu inte värkarbetet satte igång på allvar. Eftersom jag ätit lite dåligt på kvällen hällde jag upp en filtallrik och började trycka i mig en banan i förebyggande syfte, jag fungerar inte om jag är hungrig. C ringde barnvakten, Iduns faster, för att förbereda henne. 5 minuter senare hade värkarbetet verkligen startat! Filen fick stå kvar på bordet, nytt samtal till faster W som kastade sig in i bilen och började färden från Lingbo till Valbo. Vi lämnade storasyster sovande i sitt rum och åkte till förlossningen. Halvvägs framme kom den stora vattenavgången, så passagerarframsätet i bilen kommer för alltid att påminna oss om den bilfärden... Det blev raka spåret in i förlossningsrummet, klockan var då 02.00. Med lite hjälp lyckades jag komma i sjukhuskläderna och upp på sängen. Pga dom mycket täta värkarna tillät jag nästan inte barnmorskan att känna efter barnets position i magen, det var också alldeles för smärtsamt att ta CTG på bebisen. Sedan fanns det helt enkelt ingen tid för några närmare undersökningar. 02.26 kom hon, vår andra dotter Hedvig, 3390 g och 50 cm. Med tanke på att min tidigare förlossning tog 14 timmar så var det rätt så chockartat att allt gick med en sådan fart denna gång. Men det gick också fantastiskt bra både för mig och för Hedvig.

Eftersom jag kände mig pigg redan efter någon timma och lillan verkade må bra planerade vi för en tidig hemgång. Barnläkaren skulle ronda vid lunchtid så vi började packa ihop våra saker och förbereda dom där hemma på att vi nog skulle vara hemma igen på tidiga eftermiddagen. Men vid läkarkontrollen kom vändningen. Den inte alltför sympatiska läkaren som vi dessutom hade svårt att förstå tyckte att Hedvig betedde sig på ett annorlunda sätt motför hur bebisar brukade vara. Hon var lite överrörlig i sina leder och hade en låg tonus (lite slapp i muskulaturen), hon hade dessutom ett bråck på magen och lite överflödigt nackskinn. Ögonen var också något snedställda. Alla dessa tecken gav läkaren misstankar om Downs syndrom. Jag var nog fortfarande påverkad av förlossningshormonerna och hade lite svårt att ta in informationen. Men läkaren var också noga med att säga att det bara handlade om en misstanke, vi skulle inte ta ut något i förskott innan vi visste säkert. Detta skulle ett enkelt blodprov utvisa. Däremot kunde det ta upp till en vecka innan vi skulle få svaret på analysen. Det kändes tufft. En hel veckas väntan.

Vi fick ett rum på BB där C också kunde stanna. Tankarna gick fram och tillbaka, men vi kände förstås båda en otrolig glädje över att vår bebis äntligen var här. Den osympatiska läkaren kom och kollade till oss efter ett tag - hon kände nog att hon varit lite väl snabb. Denna gång tyckte hon sig se lite mindre tecken på just Downs. Små bebisar förändras ju väldigt fort. Vi tyckte också att utseendet förändras, svullnaden runt ögonen hade minskat. Men det bestämdes att blodprovet skulle tas på måndagen.

På söndagen upptäcktes att Hedvigs blodsocker var väldigt lågt så det bestämdes att hon skulle sondmatas varannan timme. Så vi fick alla flytta en våning ner till Barnklinikens nyföddhetsavdelning. Efter lite extra mat via sond stabiliserades blodsockret snabbt. På måndagen började vi själva att ge henne mat via sonden, nu var tredje timme. Eftersom det blev sådant fokus på att få i Hedvig mat så hade inte jag tankarna så mycket på vad resultatet av kromosomtestet skulle visa. Visst har vi frågat oss ibland varför det blev på det här sättet, men vi har samtidigt varit ganska säkra på att det här kommer att bli bra trots allt.

Vi hade turen att få en ny läkare på måndagen, en otroligt duktig professor från Uppsala som skulle jobba i Gävle just denna vecka. På tisdagen kom resultatet från testet som visade på Downs syndrom. Läkaren förklarade allt för oss på ett otroligt bra och lugnande sätt. Jag fastnade särskilt för en sak som han sa om att personer med Downs syndrom tenderar att vara gladare än folk i allmänhet och att de mer sällan är deprimerade. Det tyckte jag kändes positivt. Jag har också tagit fasta på att fokusera på nuet och inte tänka på hur det kommer att bli om två, fem eller tjugo år.

Vi fick komma hem med Hedvig på onsdagen och fortsätta med sondmatningen hemma, hon var alltså fortfarande inskriven på Barnkliniken. Det kändes så skönt att få komma hem och vara samlade hela familjen. Efter det har vi varit och vägt Hedvig tre gånger för att hålla koll på att hon ökat i vikt. Från och med måndagen klarade hon av att äta från flaskan själv och sedan dess har hon inte behövt sonden.

Ungefär hälften av alla med Downs syndrom föds med ett hjärtfel. Läkaren tyckte inte att vi behövde vara särskilt oroliga för att Hedvig skulle ha detta fel eftersom hjärtat lät så fint. Men vi fick förstås göra ett ultraljud på hjärtat för att fastställa detta. Mycket riktigt är Hedvigs hjärta normalt, en riktig lättnad. Hon hade något förhöjt tryck i lungorna så detta ska vi kolla upp igen om en dryg månad.

Dom här tre veckorna har gått rasande fort. Hedvig blir allt piggare för varje dag. I början fick vi väcka upp henne var tredje timma för att få i henne maten. Nu säger hon själv till när hon är hungrig och börjar också äta allt fortare. Tidigare kunde det ta uppemot en timma för henne att äta sig mätt, nu kan det i bästa fall gå på 20 minuter. Det krävs lite text för att kunna sammanfatta tre veckor av en ny människas liv...övriga inlägg kommer inte att bli så här långa =)